Sherlock Holmes, släng dig i väggen.

CSI likaså.

Här har årets stora mysterium fått en lösning!!

*nickar som bara jag kan*

Igår var den stora mysterielösardagen.

Vi har flertalet gånger under innevarande år haft problem med vår blöta trappa på baksidan.

Helt mystiskt har den varit blöt/våt på olika steg.

Inte en rimlig förklaring har gått att uppbringa.

Inga djur har varit skyldiga, varken våra egna eller andras.

Jag har luktat på fläcken/fläckarna. Mkt snarlikt vatten.

Vår idé har varit att vattnet kommer från balkongen ovanför.

Vi hyr ju bottenvåningen i en stor gammal "bondkåk".

Hyresvärdens fru kommer från Filippinerna, kanske slänger de vatten lite hur som helst där??

Vi har inte haft en susning.

Men samtidigt så kändes det osannolikt, kvinnan är jätterar och hon vet dessutom att vi brukar sitta och fika där när vädret tillåter.

Varför i hela fridens dagar skulle hon göra sig omaket att gå ut på balkongen och slänga det över räcket??

Igår var det frost i Frk Larssons trakter.

När jag släppte ut en av katterna råkade jag titta på översta trappsteget.

Märken av två fötter med 10 små tår fanns där. Hur tydligt som helst.

Jag tittade längre ned i trappan....hmmm.

Det såg ut som om en fontän hade fått spunk/storhetsvansinne där.

Det var blött lite överallt.

Dessutom hade all väta frusit till is och det var därmed superhalt.

Jag lade raskt ihop 2 och 2 (det blir förresten 4) och konfronterade sonen.

-Unge herrn, brukar du stå och kissa på översta trappsteget??

(Inte ett ljud.)

- Men du förstår väl att du inte kan stå och kissa rätt ned på trappan.

För jösse namn, vi sitter ju där och fikar på sommaren!!!

(Fortfarande inte ett ljud utan bara lite lätta nekande skakningar på huvudet.)

-Jag ser ju avtrycken efter dina fötter och tår!!!!!

Här ser sonen väldigt skamsen ut och så kommer det ett knappt hörbart;

Förlåt mamma.

Efter att han har lovat att han skall skura trappan när vädret tillåter så känner jag mig ändå ganska nöjd över att mysteriet är löst.

Av undertecknad.

Einstein, släng dig i väggen du med!! ;-)

(Vi har inte en sådan här skylt på vår badrumsdörr.)

Den här söta hästen ovan känner ni igen va??

Dans Bruno är hans namn.

Han livskall borde vara att tjäna in pengar till sin snälla matte Erika.

Så det så.

Inte som idag slänga sig i hejdlös galopp.

Då får man sällan några pengar.

Fy Bruno!!

Men söt är du. ;-)

....och Erika älskar dig säkert ändå.

Jag förvirrad??

Kan jag väl aldrig tro.... ;-)

Med tanke på mina tantiga (????) skor så fortsätter jag på den inslagna vägen.

Tant Annika, medelålders fet och förvirrad.

Bortom all hjälp.

Nyss.

Äldsta dottern kommer inspringandes från bilen....Min ryggsäck mamma, jag glömde min ryggsäck!

Då jag är på väg ut genom dörren och således behövde backa minst tre steg innan jag har den i min hand säger;

Gumman, mamma är på väg ut för att starta bilen. Jag tar den sedan.

Här behöver jag väl egentligen inte skriva ngt mer??

Vi åker till skolan utan ryggsäck och saknar den inte förrän vi är på skolgården.

Jag får således åka ytterligare en sväng fram och tillbaka för att leverera den ryggsäck jag hade kunnat ge dottern direkt.

Man lär sig av sina misstag.

Säger de som vet.

Själv är jag skeptisk. ;-)

Det ett riktigt pissigt (ursäkta...) skitväder i mina trakter.

Istället för att sucka och beklaga mig över detta eller om hur in i helvete lite pengar jag har på kontot (eller i fickan för den delen) så tänker jag göra en reflektion.

Över mig själv och mitt sätt att klä mig.

Fotbeklädnad gäller det denna gången. Även kallad sko.

I mitt fall, jag har två fötter precis som de allra flesta, så kallas det skor.

Plural you know. :-)

Jag var och hälsade på en kvinna, vi kan kalla henne Kristina.

Hon har två barn, vi kan kalla dem Erik och Tova.

Hon har tagit om hand om tre av mina marsvin, vi kan kalla dem....Pingis och company.

Dessa levererades under pompa och ståt under lördagskvällen.

Vid hemfärden några timmar senare så letade jag mina skor alldeles förtvivlat mycket.

Ett par mörkbruna Bianco footwear.

Sköna och relativt fräcka om jag får säga det själv.

Problemet var bara att de inte fanns att uppbringa.

Inte någonstans. Hmmmm.

Men hur förvirrad kan man bli på en skala???

Tittade diskret runt i Kristinas hall. Det var ju där jag tog av dem.

Icke!!

Men herre jösses, hade jag inte de skorna??

Jag kan väl inte på amerikanares vis ha spatserat in med dem i lägenheten??!!

Tittar då på Kristinas mamma.

På hennes fötter sitter mina skor.

Kristina är 37 år gammal och hur gammal hennes mor är förtäljer inte historien men hon är iaf betydligt äldre än undertecknad.

Försynt påpekar jag att hon nog har mina skor på sig.....

Hennes egna mycket snarlika, dock i svart färg, står på hallgolvet.

Hon tar av sig mina och byter till sina egna.

Denna historia säger mer om mig än om henne.

Jag är 40 år fyllda och tant har tydligen blivit mitt mellannamn. :-/

*slänger mina mörkbruna tantiga Bianco footwear och letar något hippare* ;-)

Man skall aldrig aldrig aldrig ge upp....

Det är för övrigt aldrig för sent att göra det om man nu råkar ändra sig. :-)

nilla......du vet väl att lång och trogen tjänst oftast lönar sig?!

Citerar ovanstående skrivare nedan. (Oj vad mycket upp och ned det blev....)

"Nu har det gått en vecka och du skrev "kanske redan om en vecka".
Bara så att du vet."

....citerar återigen.

"Och nu har det gått en månad."

Så nilla och ni andra.

Jag lever, det gör jag faktiskt.

Trots att det har gått en månad så har inte omfånget på kroppen minskat ett endaste dugg.

Det var iofs inte meningen heller men det hade kunnat vara en trevlig bieffekt. :-)

Jag har fortfarande skrivklåda med jämna mellanrum även om det var/är skönt med en paus.

Jag kommer tillbaka.

Det dröjer inte en månad.

Älskade vänner....

Jag kliver härifrån ett tag nu.

Inte för alltid.

Kanske kommer jag tillbaka redan om en vecka.

Eller en månad.

Eller inte alls.

Jag kommer definitivt att titta in till er med jämna mellanrum.

....och jag kommer att logga in här då och då.

Men just nu måste jag lägga fokus på annat.

Prioritera kallas det visst??

Jag har aldrig varit särskilt duktig att prioritera.

Iaf inte mig själv.

Men när ni tänker på mig....för visst kommer ni att tänka på mig ibland??

*fiskar febrilt med håven*

Tänk då på mig när jag är som lyckligast.

Som tex idag;

Den vackraste av alla höstdagar.

Solen var på sitt allra bästa humör.

Jag uppsutten på min älskade Ejects rygg.

Mitt ute på en stor äng....

Lönnens löv i de mest fantastiska färger, en spegelblank tjärn.

Bergets mörkgrå mäktiga fasad som nästan reser sig upp ur vattnet.

Jag och hästen.

Ingenting annat.

Ren och skär lycka.

Tar paus under förmiddagen.

.....och möjligtvis eftermiddagen.

......och kanske lite till.

:-)

Vilken tur att jag inte har haft ngt viktigt att säga när det ändå inte gick att komma in på bloggplatsen.

:-( :-( :-(

Fotona från tidigare månader kommer jag inte heller åt.

Så, nu har jag gnällt lite och det känns genast lite bättre.

Liiiiiiite bättre sade jag.

Inte mycket.

*suddar frenetiskt bort surminen*