Ackas finurliga funderingar

Senaste inläggen

Av Annika - 7 december 2009 14:17

Först och främst vill jag framföra ett tack till er alla.

Ett jättestort tack för era varma och innerliga kommentarer.

Nu är det ju så att min sorg är inte den största.

Den största sorgen har Teas familj, de har mist en mamma, dotter, syster och flickvän.

Min sorg är nog en vilsen liten daggdroppe jämfört med deras ocean.

Jag tänker på henne varje dag och jag kommer verkligen att sakna den där glada tjejen som kom in som ett yrväder.

Jag minns när hon kom in med en påse bullar i ena handen och en present i den andra.

Hennes kommentar var;

-Jag har köpt batterier också!!! :-D

Vad i hela fridens liljor har hon hittat på nu tänkte jag.....


Jodå, darlingen Tea hade köpt en massagestav. *rodnar lätt*

 

Sådan var hon tjejen med stort T.

Alltid full av bus och glada upptåg.

 

Det ligger en vacker vit sten från Tea i mitt kök, det står "Carpe diem" på den.

Det skall jag göra och jag börjar inse att jag fortfarande har förmågan att se det positiva i min vardag.

 

Igår skulle jag tex baka en sockerkaka (för övrigt en av de få saker jag KAN baka).

Jag fixar smeten och smörar sockerkaksformen......och häller i smeten.

Ströbrödet glömde jag bort fullständigt.

Attans.

Använder slickepotten och får ut det mesta igen.

  

 

Använder sedan en mycket söt liten sked att ta reda på varenda liten rest av sockerkakssmeten.

Smeten åkte rakt ned i min mage....ååååh så gott det var!!

Sen diskade jag formen och började om igen, den här gången med ströbröd.

 

Det är inte alltid av ondo att vara lite förvirrad och senil dement.

 

 

ANNONS
Av Annika - 3 december 2009 17:12

Jodå, visst finns det hopp!

Livet innehåller ganska många doser av det.

Det gäller bara att hinna med när den där onödigt snygge servitören svänger förbi med brickan.

De små glasen innehållande hoppingivande elixir på hans bricka är så förbannat högt upp.


Man måste betänka det faktum att jag är kort och (nä Guldlock, jag skall inte skriva tjock) trind.

Jag har liksom så svårt att nå upp.


Men idag fick jag åt mig ett glas.

Jag fick mitt fjärde uppdrag som kontaktperson.

Alltid något.


  

ANNONS
Av Annika - 1 december 2009 14:38

  


Varenda förbannade morgon när jag vaknar så inser jag;

Tea finns inte mer.

Hon vandrar inte på denna jord.

Inte längre. Aldrig någonsin.


Det gör så ont i hjärtat.

Det gör så väldigt ont.


I någon sorts vild förtvivlan har jag letat boken jag fick av henne.

Ingen vanlig bok utan ett typ noteringshäfte med tomma sidor för mig att fylla med mina ord.

Framsidan hade Tea knåpat ihop själv.

Ett stort vackert "A", kantat med silkeslent band.

Några blommor och det var så vackert.

Bara det att hon hade tagit sig tiden att göra detta betydde så mycket för mig då.

Ännu mer nu.


Jag hittar inte den här boken.

Det gör mig också ledsen.

Som om denna bok skulle kunna få Tea tillbaka, det fattar jag ju att den inte gör.

Jag förstår det innerst inne.

Jag vill ändå hitta den.

Så förtvivlat mycket.


Men nu tror jag inte att min darling Tea skulle vilja att jag letar så energiskt och vansinnigt efter denna bok.

Hon skulle nog säga;

Men gumman sluta leta....ut och lev livet.

Glöm inte bort att leva.


Så för din skull tjejen så tänker jag leva livet så väl jag kan.

Jag tänker aldrig mer ta någon för given.


Jag litar på att du finns däruppe och håller ett öga på mig.

Jag hoppas att du osynligt tar min hand när livet känns tungt och leder mig i rätt riktning.


Jag saknar dig så väldigt väldigt väldigt mycket.

Av Annika - 26 november 2009 16:49

Idag är en svart dag för mig.

Märkligt.

För det svarta skedde egentligen redan i söndagskväll.

Då försvann Tea och hennes Tilde till himlen.


Jag messade henne bara några timmar innan...


Nu finns hon alltså inte mer, inte hennes dotter heller.

Sonen ligger på sjukhus med skallskador.

Älskade lille vän, kämpa på.


Jag tänker inte skriva mer i detta inlägg för det förmår jag inte.

Men jag saknar henne så.


Älskade Tea, du fattas mig.

  

Av Annika - 25 november 2009 20:15

Om jag skall vara helt ärlig så funderar jag på massor av triviala saker.

När jag inte försöker hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är det jag gör allt som oftast.

Det är därför jag bloggar så minimalt.


Jag försöker hitta olika sätt att överleva.

Istället för att simma hundsim vilt sparkandes och spretandes med alla tentakler så skulle jag vilja simma ett lugnt ryggsim med solen lysandes på min trinda mage.

Man skulle kunna ställa en liten paraplydrink där vid trakten av naveln.

Några salta nötter och en påse Polly skulle också få plats.

Lyckan skulle vara fullständig. :-)


Jag har förresten en påse Polly som ligger och väntar på mig.

Det vete tusan hur den hamnade i mitt skafferi.

Eller rättare sagt, jag vet EXAKT hur den hamnade där.

Jag köpte den för 16,90:- på Lidl, bar hem den själv tillsammans med diverse andra varor.

Dessutom lade jag själv upp den högt upp i skafferiet.

Låååååångt ifrån alla små barnhänder.

Varför jag köpte den övergår dock mitt förstånd.

Den stämmer inte överens med mitt nya sätt att äta. Eller hur jag tänkte att jag skulle börja äta.

Mitt nya liv innehåller inte Polly.

Hur kul är det egentligen???


Att distansera sig från Polly kan inte vara klokt.

Iaf inte på en onsdagskväll.


Never say no to Polly.

 

(Nytt Ackaordspråk som förmodligen inte är grammatiskt korrekt.)  

Av Annika - 19 november 2009 11:29

*viftar.....lite lagomt*


Inget hejdlöst frenetiskt viftande.

Därtill är jag alldeles för trött.


Men jag vill iaf tala om att jag lever.

  

Knappt men ändock.

Av Annika - 13 november 2009 12:00

Ja gott folk och vänner.

Det kom faktiskt ett svar från den gode Bronett.

Inte att förväxla med Brolin, Tomas Brolin. :-)

Honom känner jag för övrigt.

Lite kändis han med va??

Iaf när året hette 1994. *ler som bara jag kan*


Här kommer Henry Bronetts svar;


Annika!

 

Jag har läst hela vägen. Tack för ditt vänliga e-mail.

Kunde inte låta bli att "skriva något" eftersom jag tyckte det var lite kul det du skrev.

Det var jag, alltså den ene av oss, inte den andre... vem det nu är.

Och du får skriva precis vad och hur som helst det får man i en demokrati (ja nästan vad som helst i

alla fall).

Dessutom - man får skylla sig själv när man "sträcker ut nacken" så där (eller är det hakan?)

;)

Vänliga Hälsningar

Henry

  

Bilden hade han INTE skickat med, den har jag lagt in alldeles själv.



Eftersom jag är översocial kunde jag naturligtvis inte låta bli att svara. ;-)


Hej Henry!!
 
Tar den där informella varianten nu, hoppas att det är ok med dig.
Tusen tack för svar.
 
Det är fantastiskt bra att du är den ena av dem.
Vem nu den andre är...därom tvista de lärde.
 
Själv är jag den sista av fyra.
Av någon förunderlig anledning så blev det inte lika mycket längd kvar till mig..
Bredden har jag tyvärr byggt upp med åren.
 
Under dagen skall jag leta reda på ett bra foto av dig, stjäla det rakt av utan ett uns av dåligt samvete.
Sedan skall detta kryddas med en lätt självsarkastisk text.
 
Vips så har man ett blogginlägg.
 
Svårare än så behöver man inte göra det.
Nej nu skall jag fundera lite på texten till mitt "Jag mötte Lassie"-inlägg.
 
Ha det bäst!
Annika
 
P.S Hur i allsin dagar hittade du mitt blogginlägg??
Kan det vara via någon väl beprövad sökmotor???
 
 
Den gode Henry svarade igen;
 
Annika!
Fick ditt inlägg via kompis som sökte på "bronett" på någon sökmotor (ja, jag antar det ).
 
Hälsningar
Henry
 
Här anar man att han har blivit less på mina långa mail så här gav jag liksom upp.
Men den där "kompisen" har man ju hört talas om tidigare....... ;-)
Av Annika - 11 november 2009 15:14

För nästan ett år sedan så skrev jag ett inlägg.

Läs här.

Döm om min förvåning när jag sedan fick en kommentar.

Visst läste ni dem?

Om inte, gå tillbaka och gör det.

Det är en order. :-)


  


Men...hade verkligen en av bröderna Bronett lämnat en kommentar på min lilla blogg??


Förunderligt tyckte jag.........och ganska skoj.

Tills jag kom på att det kanske var någon som drev med mig.

Då var det inte lika förunderligt skojigt längre.


Så för att utreda om det var jag som var otroligt lättlurad eller om kommentaren var äkta så gjorde jag som så.

Jag tog och skickade ett mail.

(Jag är bra på sådant.) ;-)


Här är det;


Hej Henry!
 
(Funderar på om man kan skriva så??? Kanske låter lite väl informellt....Hmm.)
 
*börjar om*
 
Bäste Herr Bronett!
 
(Sådär ja, nu börjar det likna något.)
 
För en tid sedan så hittade jag en kommentar i min blogg från en "h".
När jag lydigt klickade på adressen så kom jag till Henry Bronetts sida.
Ja jäklar...hakan trillade ner och ville liksom aldrig komma tillbaka till ursprungsläge.
Har en av bröderna Bronett lämnat en kommentar på MIN blogg???
 
Här beter jag mig som om det vore en sensationell nyhet.
De facto så sensationell att jag borde leta numret till både Expressen och Aftonbladet.
Jag överdriver en smula, jag gör ofta det....men håller mig allt som oftast till sanningen ty det är enklast så.
Men jag tyckte det var roligt och log för mig själv.
 
Strax därefter så ville hunden ha sin kvällspromenad och DÅ slog det mig.
Det kanske inte alls var Henry Bronett?? Det kanske var någon som hade gjort sig besväret att luras med mig.
Har en otroligt snillrik vän i Göteborg som skulle kunna göra detta.
Då stängde jag munnen, hakan hängde inte längre.....(Iofs blev jag snyggare så...men det var inte lika kul.)
Tvärtom kände jag mig oerhört fånig och nästan rodnade på min tur med terriern.
Hur kunde jag tro att det där var sant...
 
Men det ser banne mig ut som om det är sant!
Tittar jag i statistiken så ser besöket ut att komma från dig.
 
Vilket i sin tur gör att jag kan fortsätta le.
(Jag gör det ofta trots min glugg mellan framtänderna.)
 
Nu har jag dessutom googlat runt och tittat på bilder.
Kan tom skilja på er.
Nu funderar jag på om ni är fler än två....
Har inte googlat ännu. (Tackar Google på förhand...detta fantastiska redskap.)
 
Ja vad vill jag då??
Förutsatt att du har orkat läsa ända hit ner???
 
Skulle gärna blogga om just detta och min egen reaktion på Henry Bronett.
Jag älskar att göra narr av mig själv och vad passar bättre än att använda sig av en Bronett då??
Så jag undrar helt enkelt om det är ok för dig om jag skriver några rader och dessutom använder ett foto???
Har du något där du tycker du ser alldeles fantastiskt bra ut så säg gärna till!
Alla tips emottages tacksamt!
 
Har du inte skrivit en kommentar i min blogg så kan du strunta i detta mail eller helt enkelt svara;
 
"Det var inte jag".
 
DEN meningen hör jag ändå hela dagarna från mina fyra små barn.
 
Så min allra bästa Henry Bronett......ha en underbar dag!
 
Annika
 
Nå, svarade en Bronett tror ni?
Ja....han gjorde faktiskt det. :-)
 

Presentation


God put me on earth to accomplish a certain number of things.
Right now I´m so far behind that I will never die.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Ackas finurliga funderingar med Blogkeen
Följ Ackas finurliga funderingar med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se