*viftar.....lite lagomt*

Inget hejdlöst frenetiskt viftande.

Därtill är jag alldeles för trött.

Men jag vill iaf tala om att jag lever.

Knappt men ändock.

Just nu.

Kanske tom under dessa få minuter detta inlägg skrivs så sitter massor av människor och äter hotellfrukost.

Jag är avundsjuk.

Snudd på ohälsosamt avundsjuk.

Jag vill också ha.

Jag vill bara säga en sak till innan bloggen stänger för dagen.

Jag klarade svaret på Helchansen i "Ring så spelar vi".

Svaret var Byggare Bob.

Det verkar för övrigt vettigt att veta.

Jag äger!!!!! ;-)

Inte en Byggare Bob alltså.

Jag är bara förbannat bra.

Kanske tom bäst. ;-)

Det går liksom inte riktigt som jag vill.

(Vore kul om det ville göra det någon gång.)

Men det vänder.

Det är jag säker på.

Vilket år som helst.

Nu skall jag tänka positivt.

*tänker positivt tänker positivt tänker positivt* :-/

Jippie vad "bra" det går.

Fast man kanske inte kan förvänta sig resultat på en gång?

Dumt.

En helt ny dag!!

Två saker har redan gjort mig glad.

Först det här;

Kanske inte fullt lika vackert hos oss som på bilden.

Men snö fanns det när jag öppnade dörren imorse.

Leendet kom som på beställning.

Helt utan ansträngning.

Nästa leende dök upp i samband med Googles nya bild.

Me love.

Nu försvinner jag till de obäddade sängarnas land.

Tyvärr inte för att sova.

Det ett riktigt pissigt (ursäkta...) skitväder i mina trakter.

Istället för att sucka och beklaga mig över detta eller om hur in i helvete lite pengar jag har på kontot (eller i fickan för den delen) så tänker jag göra en reflektion.

Över mig själv och mitt sätt att klä mig.

Fotbeklädnad gäller det denna gången. Även kallad sko.

I mitt fall, jag har två fötter precis som de allra flesta, så kallas det skor.

Plural you know. :-)

Jag var och hälsade på en kvinna, vi kan kalla henne Kristina.

Hon har två barn, vi kan kalla dem Erik och Tova.

Hon har tagit om hand om tre av mina marsvin, vi kan kalla dem....Pingis och company.

Dessa levererades under pompa och ståt under lördagskvällen.

Vid hemfärden några timmar senare så letade jag mina skor alldeles förtvivlat mycket.

Ett par mörkbruna Bianco footwear.

Sköna och relativt fräcka om jag får säga det själv.

Problemet var bara att de inte fanns att uppbringa.

Inte någonstans. Hmmmm.

Men hur förvirrad kan man bli på en skala???

Tittade diskret runt i Kristinas hall. Det var ju där jag tog av dem.

Icke!!

Men herre jösses, hade jag inte de skorna??

Jag kan väl inte på amerikanares vis ha spatserat in med dem i lägenheten??!!

Tittar då på Kristinas mamma.

På hennes fötter sitter mina skor.

Kristina är 37 år gammal och hur gammal hennes mor är förtäljer inte historien men hon är iaf betydligt äldre än undertecknad.

Försynt påpekar jag att hon nog har mina skor på sig.....

Hennes egna mycket snarlika, dock i svart färg, står på hallgolvet.

Hon tar av sig mina och byter till sina egna.

Denna historia säger mer om mig än om henne.

Jag är 40 år fyllda och tant har tydligen blivit mitt mellannamn. :-/

*slänger mina mörkbruna tantiga Bianco footwear och letar något hippare* ;-)

Man skall aldrig aldrig aldrig ge upp....

Det är för övrigt aldrig för sent att göra det om man nu råkar ändra sig. :-)

nilla......du vet väl att lång och trogen tjänst oftast lönar sig?!

Citerar ovanstående skrivare nedan. (Oj vad mycket upp och ned det blev....)

"Nu har det gått en vecka och du skrev "kanske redan om en vecka".
Bara så att du vet."

....citerar återigen.

"Och nu har det gått en månad."

Så nilla och ni andra.

Jag lever, det gör jag faktiskt.

Trots att det har gått en månad så har inte omfånget på kroppen minskat ett endaste dugg.

Det var iofs inte meningen heller men det hade kunnat vara en trevlig bieffekt. :-)

Jag har fortfarande skrivklåda med jämna mellanrum även om det var/är skönt med en paus.

Jag kommer tillbaka.

Det dröjer inte en månad.

Tar paus under förmiddagen.

.....och möjligtvis eftermiddagen.

......och kanske lite till.

:-)