Jag och Elvis lever.

Iaf jag.

*andas ut*

Det är mycket möjligt att jag inte överlever kvällen.

Jag skall eventuellt upp på ryggen på Sir Väs.

Eller vänta nu....

*funderar fram och tillbaka*

Väs?

Fräs?

Träs?

Sir Fräs var det nog. :-)

Hur som helst.

Jag kommer att sakna er.

Må jag vila i frid. ;-)

Jag är rätt nöjd med min morgon.

Frukosten är avklarad sedan länge.

Marsvinen har fått mat och vatten plus lite äppelbitar.

Alla sängar är bäddade! (De är de iofs alltid...förutom när vi sover då.)

Disken är diskad.

Kattlådan rengjord.

Jag är respektabel, iaf någotsånär.

(Fritt översatt, jag får inte panik om det ringer på dörren.)

Barnen är påklädda, visserligen i sommarlätt variant, och ute och leker.

Hunden har fått mat och är därefter borstad.

Vikt lite tvätt. (Med betoningen på lite.)

Så ni andra som har löst livets alla mysterier, avvärjt tredje världskriget och tagit en promenad på Mars så här på morgonen/förmiddagen låt mig leva i ovisshet om det så att jag kan fortsätta vara nöjd.

Ni förstår det där leendet som kommer över mina läppar, det klär mig. :-)

Vid 7-tiden låg jag och funderade på ditten och datten.

Helt plötsligt dök Calimero upp!

Ja inte i mitt sovrum utan han poppade fram ur hjärnbarken på undertecknad.

Minns ni honom?

Jag gör det knappt själv.

.....och då kan man verkligen fråga sig hur jag kom att tänka på honom.

Jag är en besynnerlig människa.

Är det månne ett tecken??

På att jag skall äta ägg till frukost eller något?

Två bebismarsvin har rymt!!

Det var iaf vad jag trodde när jag tittade mig i spegeln.

Det visade sig vid en närmare betraktelse att det var mina ögonbryn.

De är verkligen buskiga.

Helt vildvuxna.

Det måste åtgärdas.

På något sätt.

Det gör ont som f-n att plocka dem. *står över just nu*

Kan man snällt be dem man vill ha bort att åka på semester??

En fin tripp på sex månader till Grönland?

Det kan jag sponsra, kan inte bli dyrt porto på det.

Jag lovar på heder och smavtete.....

*börjar om*

Jag lovar på heder och samvete att raka benen idag.

De är inte lika buskiga men behov finnes.

Då kanske de alabastervita nyrakade benen drar åt sig ögonen så man låter bli att tänka på bebismarsvinen som sitter ovanför mina ögon.

Det är iaf värt ett försök. :-)

Behöver hjälp.

Inte med att somna om, för det är redan rejält kört.

Men digitalkameran lyser fortfarande med sin frånvaro. :-(

Jag håller på att sakna ihjäl mig efter den.

Jag vet att den är i hemmet och ja....jag har letat massor.

Har ju själv haft förmågan tidigare. ;-)

Den har tydligen tappat lite stuns för jag har ingen aning om var kameran ligger.

Behöver med andra ord hjälp.

Finns det någon med oanande krafter därute??

Jag kan skicka en klädtrasa med min lukt (borde ha skrivit doft) om det hjälper??!!

:-)

Hugo.

Fyra bokstäver.

H.U.G.O

Vår groda heter Hugo.

Vi har förresten två, jag köpte en Görel för ett tag sedan.

De har bytt kupé. (Läs akvarium.)

Jag tröttnade på att ha två akvarium samt Hugos bostad.

Så fiskarna i köksakvariumet fick flytta till stora akvariumet i vardagsrummet och Hugo och Görel fick flytta till köket.

Vilken grej!!

Allvarligt.

Hugo och Görel är två fula albinofärgade klogrodor.

Men oj så kul de har i sitt nya kar.

De bodde tidigare i ett sexkantigt, fanns nog inte så mycket att simma på där är jag rädd.

Nu har de en rektangulär planlösning med mycket space.

Låt vara att det är "vattenskadat". ;-)

Hugo är helt plötsligt glad som en speleman och simmar konstsim hela dagarna.

Helt säkert, på heder och samvete.

Han sträcker fram ena lilla grodhanden (eller vad de nu kallas?) och har den andra längs med kroppen och så far han runt som en slimmad elitidrottsman.

Smidig som få.

Hugo och Görel äter upp de flugor jag dödar med den återfunna flugsmällaren.

De äter dessutom levande mjölmask.

Som jag också tar hand om.

De bor i ren kattsand, får mat varje dag.

Varierad kost såsom tomat, vindruvor och gurka. :-)

Jag stod dessutom och klippte till ett litet hus från en äggkartong.

Man klipper av översta toppen så maskarna kan krypa runt.

Motionera liksom.

I väntan på döden. :-/

Tappar jag en mask ned på botten så MÅSTE jag ta upp den igen.

Trots att jag i princip är livrädd för grodorna.

Jag tycker inte om när de drunknar.

De skall rätt ner i grodmagarna om jag skall vara nöjd.

Jag behöver förmodligen hjälp.

Det ser så ut när jag läser detta inlägg.

Hur knäpp kan man bli?

Tydligen hur knäpp som helst.....

Tvångströja någon?? :-)

Igår när jag kom från stallet svängde jag in en snabbis på Lidl.

Det är vår närmaste affär, inte bäst men närmast.

Man får som sagt vara glad över det lilla.

Jag susade (nåja) runt och slängde ned de få sakerna som skulle inhandlas.

När jag hade betalat och packade mina saker kom en man i pensionsåldern och frågade tjejen i kassan om hon hade många femkronor.

Hon var aningen tveksam.

Jag antog att han skulle ha till kundvagnen och var 0,3 sekunder ifrån att erbjuda honom en av mina.

Då fortsatte mannen att prata med kassörskan;

-Du förstår jag behöver rätt så många.

-Jaha sade hon trevligt, jag har nog några över nu när vi snart stänger.

 -Jag behöver 500 stycken!!

Jag reagerade nog med höjda ögonbryn och ett sött litet oupps.

(Fast tyst.)

-500 stycken är ganska många säger mannen, det blir 2500 kr.

Då var jag så här nära *måttar med fingrarna* från att fråga vad han skulle göra med dem.

Jag tog dock mitt förnuft till fånga och lät bli.

Tyvärr.

För nu går jag här och vankar fram och tillbaka.

Kolossalt nyfiken på vad den här mannen egentligen skulle göra med 500 femkronor.

Varför i hela fridens liljor frågade jag inte.

(För att jag inte har med det att göra naturligtvis....men ändå)

Han hade ju bara kunnat säga att det vill jag inte berätta.

Nyfiken, nyfiken, nyfiken.

Eller som min farmor skulle ha sagt;

Vetgirig, vetgirig, vetgirig.

Men nej då, jag är inte bitter.

Bara fasligt nyfiken. :-)