Igår när jag och sambon var på tur så hade han tuggummi i fickan.

Huruvida det var innerfickan, ytterfickan eller byxfickan förtäljer inte historien. :-)

Hur som helst, jag fick ett juicy fruit.

Ååååhhh, det var längesedan.

Det var jättegott! :-D

Tappade inte smaken som de andra tuggummina brukar göra heller.

Vilket gjorde att när vi gick in på kinarestaurangen för att inmundiga lite bukfylla öppnade jag väskan och satte försiktigt fast tuggummit på min plånbok.

Hade en ganska smal väska igår så plånboken "stod still" i väskan.

Plånboken hade helt enkelt inget utrymme att rumla runt på men den lider inte av klaustrofobi så det var inga problem.

Idag har jag varit och handlat två blå IKEA-kassar att ha i stallet och sedan köpte jag mjölk och lite annat.

När jag handlar så tar jag bara med mig plånboken i handen och lämnar väskan i olåsta bilen.

Vill någon ha den, så fine, ta den. :-)

Efter middagen skulle jag titta på ett kvitto och sträcker ned handen och fiskar upp plånboken.

Där sitter tuggummit kvar!!!!!!

Jag har alltså besökt två affärer, gått runt och filosoferat och tittat på både det ena och det andra.

Med ett tuggummi på plånboken.

Käckt!!

Jättekäckt! ;-)

Jag lever.

Så sant som det är sagt.

Så det så.

Ifall någon tvivlade. :-)

Vi har minsann inte mycket gemensamt.

Hon är "gammal", liten och nätt och har huvudet på skaft.

Det är dock inte det jag vill dryfta om.

Nej nej.

Det är en annan sak av oerhört viktig karaktär.

Jag har mumlat för mig själv åtskilliga gånger.

Det gör jag iofs ganska ofta men nu gällde det Miss Marple.

"Det är fel Miss Marple."

Dessa ord har jag tydligen yttrat vid flertalet tillfällen.

Sambon har irriterat tittat på mig att sagt;

Spelar det egentligen någon roll??

Nej, det är bara fel, den andra är sötare.

Nu har jag vimsat fram och tillbaka så många gånger så jag knappt vet vilken, den i min värld, "riktiga" Miss Marple är.

Men jag är övertygad om att damen till höger är min Miss Marple.

Eller.....

Alltså.

Jag älskar era kommentarer.

De får mig oftast på gott humör och jag ler.

Jag tom skrattar ibland.

När jag trippar runt på olika bloggar och stöter på ngt jag tycker om vill jag oftast kommentera.

Ibland finns det redan så många kommentarer så jag tänker;

Vad kan jag säga som ingen annan redan har sagt??

...och så låter jag bli.

Det skall jag aldrig göra mer.

För blir den människan lika glad över sina kommentarer som jag över mina vore det en dödssynd att låta bli.

Ja, kanske inte en dödssynd men ni fattar.

Så alla ni som förgyller min blogg.

I love you.

Tar det på svenska också.

Jag älskar er!!

(Fast inte lika mycket som mina barn.....) ;-)

Jag är inte säker på mycket just nu.

Men en sak är jag definitivt säker på.

Jag vill resa.

Kanske inte så vansinnigt långt bort.

Kanske inte vara borta så länge heller.

Men jag vill träffa nytt folk.

Bara sitta och prata och äta mat och efterrrätt.

Gå på promenader, kanske hitta en second hand-affär eller två.

Dessvärre lider jag stor brist på pengar.

Någon som spontant vill skicka en guldkantad inbjudan med en helgvistelse??

Kost, logi och resa inkluderad. ;-)

Inte det nej.

Det kunde man ge sig fan på. :-)

Jag letar.

Överallt.

Det finns inte en tillstymmelse till digitalkamera.

Jag letar även en mp3-spelare som jag har fått av mitt ex.

Hittar inte den heller.

Däremot har jag hittat massor av andra saker.

Ett par tennisskor som jag köpte åt sonen.

De ställdes undan för de var för stora.

Nu är de för små. :-(

Tre mobiltelefoner.

En har för små knappar.

En behöver ny PUK-kod.

En är bara ensam och övergiven.

Jag har hittat tårtljus.

....och bokmärken, sådana man lägger i böcker.

Som jag aldrig har tid att läsa.

Jag har hittat en hel del som jag inte tänker nämna här.

Men jag hittar inte digitalkameran.

...och inte mp3-spelaren. :-/

*svär en finfin ramsa som inte lämpar sig i tryck*

Letar min digitalkamera.

I vild förtvivlan.

Har du sett den????

Tidigare i eftermiddag hade jag nöjet att ta en ridtur på älskade Eject.

Lagomt väder.

Piggelin häst.

Härligt.

På en av ängarna nära stallet spatserade en duva lugnt och stilla.

Eject mumsar alltid gräs med väldigt jämna mellanrum på den här sträckan så jag hade gott om tid att studera henne.

Jag är säker på att det var en hon. ;-)

Duvan påminde mycket om en Acka i pensionärsåldern.

Hon var i allra högsta grad välmående.

Trind, rultig, rund...ja välj själv.

Hon bar alla nyanser av grått.

Hon var inte ringmärkt.

Hon spatserade som sagt runt lugnt och stilla.

Väldigt nyfiken och orädd.

Jag såg roat på när hon drog en repa förbi de där fyra kråkherrarna.

Jodå, det var kråkor av manligt kön.

Det är jag också säker på.

Hon flanerar förbi dessa gyllengrå herrar med svarta detaljer.

Självsäkert och utan att egentligen titta på dem studerar hon dem noga.

Vippar lite med fjädrarna på stjärten och tittar under lugg.

Om hon nu hade någon.

Vilket hon inte hade.

Söt var hon den lilla trinda duvmadamen.

Härligt kavat.

Glad, nyfiken, grå och mysigt knubbig.

Det är en Acka som pensionär det.