Vissa av oss har en outgrundlig förmåga att se saker och ting.

Beatrix Potter levde gott  på sina böcker om söta små djur.

Hon såg dem i allt, de levde nästan ett eget liv.

Hennes små söta djur alltså.

Själv har jag tydligen den förmåga också.

Fast inte blev det lika charmigt, det skall villigt erkännas.

Så här var det.

En dag var jag ute i ett ärende.

Vilken sorts ärende är av underordnad betydelse.

Jag väntade iaf tappert vid en busshållsplats.

En mor kom dit med sin dotter.

Det kunde man med lätthet se, ty det var stöpta i samma form.

Jag associerade genast till Beatrix Potters små möss.

De såg lite närsynta ut, sniffandes med sina små näsor (nosar), båda hade glasögon och liknande kläder.

Jag log glatt och tänkte lite småelakt att de var söta som små möss.

Kan för allt i världen inte säga att det var en komplimang.

Iaf inte en särskilt snäll sådan.

(...och själva andemeningen med just komplimanger är ju att de SKALL vara snälla.)

När bussen hade stannat och därefter åkt igen så gick vi bredvid varandra mot parkeringen.

Musmamman gick till fel bil.

Ja inte på riktigt alltså...men i min värld skulle hon sätta sig i en småblommig folkvagn.

Eller något liknande. :-)

Men ingen bubbla fanns i sikte.

Nej hon gled fram till den snyggaste bilen på hela parkeringen.

Musmamman satte sig nämligen i en sprillans ny cab med oerhört fräck färg.

När hon startade så fick motorljudet min lilla Hyundai att vilja krypa under asfalten.

Jag också för den delen.

Ibland får man vad man förtjänar.

Jag fick iaf så jag teg.....