Jodå, visst finns det hopp!

Livet innehåller ganska många doser av det.

Det gäller bara att hinna med när den där onödigt snygge servitören svänger förbi med brickan.

De små glasen innehållande hoppingivande elixir på hans bricka är så förbannat högt upp.

Man måste betänka det faktum att jag är kort och (nä Guldlock, jag skall inte skriva tjock) trind.

Jag har liksom så svårt att nå upp.

Men idag fick jag åt mig ett glas.

Jag fick mitt fjärde uppdrag som kontaktperson.

Alltid något.

Varenda förbannade morgon när jag vaknar så inser jag;

Tea finns inte mer.

Hon vandrar inte på denna jord.

Inte längre. Aldrig någonsin.

Det gör så ont i hjärtat.

Det gör så väldigt ont.

I någon sorts vild förtvivlan har jag letat boken jag fick av henne.

Ingen vanlig bok utan ett typ noteringshäfte med tomma sidor för mig att fylla med mina ord.

Framsidan hade Tea knåpat ihop själv.

Ett stort vackert "A", kantat med silkeslent band.

Några blommor och det var så vackert.

Bara det att hon hade tagit sig tiden att göra detta betydde så mycket för mig då.

Ännu mer nu.

Jag hittar inte den här boken.

Det gör mig också ledsen.

Som om denna bok skulle kunna få Tea tillbaka, det fattar jag ju att den inte gör.

Jag förstår det innerst inne.

Jag vill ändå hitta den.

Så förtvivlat mycket.

Men nu tror jag inte att min darling Tea skulle vilja att jag letar så energiskt och vansinnigt efter denna bok.

Hon skulle nog säga;

Men gumman sluta leta....ut och lev livet.

Glöm inte bort att leva.

Så för din skull tjejen så tänker jag leva livet så väl jag kan.

Jag tänker aldrig mer ta någon för given.

Jag litar på att du finns däruppe och håller ett öga på mig.

Jag hoppas att du osynligt tar min hand när livet känns tungt och leder mig i rätt riktning.

Jag saknar dig så väldigt väldigt väldigt mycket.