Frånvaron från bloggen under gårdagen berodde på det enkla faktum att jag fick brännskador.

Jo. *nickar*

Så är det.

Trots att jag på heder och samvete lovat att låta bli att plocka jättebjörnflokan.......så gjorde jag det.

Mkt dumt av mig.

För växtsaften liksom sprutade över mig.

Rent förrädiskt lömsk är den där växten!!!!

Jag fick alltså brännskador och måste transporteras till en specialist i Frankrike.

Dessa brännskador gjorde djävulskt ont.

Eller iaf ganska ont.

Kanske aningen ont.

Om jag verkligen kände efter.

Men så var det iaf. ;-)

Nu vet ni.

Frånvaron från bloggen under gårdagen berodde på det enkla faktum att jag blev fast med bilen i gyttja.

Hur kunde då detta hända?

Det kan man fråga sig men här är iaf min förklaring.

Efter Ejects snabbjobb på banan, han såg för övrigt riktigt fin ut, så beslutade jag mig för att ta en närmare titt på den lilla tjärnen som finns på innerplan.

(Innerplan = Det område som är "inuti" travbanans oval.)

Jag tyckte mig se en näckros...eller två vid kanten.

Vis av erfarenhet så tog jag det mycket försiktigt.

Det har nämligen skenat en häst dit en gång i tiden. (!!!!)

Hästen hette Ajsing och jobbet att få upp hästen blev stort ty kanterna runt tjärnen är mycket sumpiga.

Vill minnas att en eka var inblandad, hästen kom så småningom upp.

Trött, smutsig men välbehållen.

Som sagt, jag tog det lugnt.

Parkerade på lagomt avstånd.

Det bar sig inte bättre än att jag glömde lägga i rätt växel, kör automat. *förtydligar*

Rätt var det var så kom bilen susandes förbi min högeraxel och körde rätt ner i dyn.

Mamma mia!!!!!!

Rädda det som räddas kan....dvs mig själv och barnen.

*sprang så fort jag kunde med ett barn i varje hand och ett på huvudet*

Tack och lov har Bergsåker rejäla traktorer och många karlar som kan köra dessa så bilen kom så småningom upp.

Trött, smutsig men välbehållen. :-)

Frånvaron från bloggen under gårdagen berodde på det enkla faktum att jag blev bortrövad.

För medicinskt ändamål strålade man upp mig till moderskeppet.

För enkelhetens skull valde man att ta med hela bilen.

De små barnen sattes i bur trots mina protester.

Själv tystades jag relativt snabbt ned.

Efter flertalet rutinbetonade provtagningar så kontrollerades hjärnan.

Snabbt efter detta så strålades vi alla ned igen.

De små rymdvarelserna tittade skräckslaget efter bilen när jag körde iväg.

Anledningen torde vi aldrig få veta.

Vad gör man inte för att återknyta till den söta bilden?? ;-)

Månen, den såg vi. Sonen och jag.

Tre stjärnor lyckades vi också hitta.

Men jag då?

Under vilken sten har jag legat idag?

....och isf hittade någon mig?

I dagsljus eller månsken??

Har jag varit rent lat?

Eller har jag faktiskt uträttat något???

Har jag dansat?

Kan jag dansa??

Frågorna är många.

Svaren är få.

Under morgondagen utlovas svar på var Frk Larsson har befunnit sig idag.

Istället för att spela pausmusik så skriver jag ett pausinlägg.

Kort och gott.

Med en helt ovidkommande bild. :-)

Packar alla barnen i bilen.

Nu åker vi till Bersåker.

Sambon skall köra snabbjobb med älsklingen Eject.

Jag är ju hästens största fan så jag måste naturligtvis titta. :-)

Låt oss hoppas att han inte;

• hoppar/slår på en gunga
• pullar
• kväver sig

Travet är sannerligen en sport med konstiga uttryck. :-)

Ha det!!

Som bekant så överlevde jag.

Överlevde vad kan man fråga.

Sir Fräs svarar jag då.

Jag har hoppat!!!

Med häst!!

Tillsammans.

Fräs tillhör en kompis någon mil härifrån.

Han är 21 år gammal och vid god vigör.

Till skillnad mot undertecknad.

Jag är varken 21 eller i form.

De skulle ha hoppträning, kom hit och ta några språng sade hon.

VA!!?? JAG??

Det är ju med livet som insats.

Ja, jag har varit hoppryttare.

Tävlade både ponny och stor häst.

Så pass framgångsrikt att jag bl.a vann junior-DM och championatet i Jämtland/Västernorrland.

Championatet innebär att jag var mest framgångsrika hoppryttare det året.

1988.

Nittonhundraåttioåtta.

Det är över 20 år sedan.

(Slutade tävla -91.)

Har inte hoppat många språng sedan dess.

Men kul var det, jag trillade inte av.

• Låt vara att höjden var 5-10 cm lägre än den absolut lägsta klassen man kan tävla i.
• Låt vara att kompisens dotter hoppade 1 dm högre.

(Hon är 11 år....så vi talar inte mer om det.)

Hon är visserligen en mkt duktig liten tjej så jag behöver inte känna mig såååå dum.

Så det är med stolthet jag konstaterar att jag överlevde.

....och jösses vad kul det var.

P.S Tänker ta mig friheten att bespara er de foton där det ser ut som om jag aldrig hoppat förr samt de där man kan se alla mina magar.

Jag kommer att somna med ett leende på mina läppar.

Jag kom. Jag sågs. Jag segrade.

Nä...inte riktigt.

Jag kom. Jag hoppade. Jag överlevde.

 :-)

Jag och Elvis lever.

Iaf jag.

*andas ut*