Letar min digitalkamera.

I vild förtvivlan.

Har du sett den????

Tidigare i eftermiddag hade jag nöjet att ta en ridtur på älskade Eject.

Lagomt väder.

Piggelin häst.

Härligt.

På en av ängarna nära stallet spatserade en duva lugnt och stilla.

Eject mumsar alltid gräs med väldigt jämna mellanrum på den här sträckan så jag hade gott om tid att studera henne.

Jag är säker på att det var en hon. ;-)

Duvan påminde mycket om en Acka i pensionärsåldern.

Hon var i allra högsta grad välmående.

Trind, rultig, rund...ja välj själv.

Hon bar alla nyanser av grått.

Hon var inte ringmärkt.

Hon spatserade som sagt runt lugnt och stilla.

Väldigt nyfiken och orädd.

Jag såg roat på när hon drog en repa förbi de där fyra kråkherrarna.

Jodå, det var kråkor av manligt kön.

Det är jag också säker på.

Hon flanerar förbi dessa gyllengrå herrar med svarta detaljer.

Självsäkert och utan att egentligen titta på dem studerar hon dem noga.

Vippar lite med fjädrarna på stjärten och tittar under lugg.

Om hon nu hade någon.

Vilket hon inte hade.

Söt var hon den lilla trinda duvmadamen.

Härligt kavat.

Glad, nyfiken, grå och mysigt knubbig.

Det är en Acka som pensionär det.

Lider av något.

Inte tidsbrist.

Kanske brist på inspiration??

Jag vet inte så noga.

Något är det iaf.

För övrigt kan jag konstatera att det är oerhört svårt att fota ett akvarium.

:-) 

På något sätt vägrar jag inse att jag har fyllt 40 år.

Fast inte på något patetiskt sätt.

Inte om jag får säga det själv alltså. :-)

Jag vet hur gammal jag är, jag kan tänka vuxet.

Även om jag inte vill alla gånger.

Jag har inga dräkter.

Inga högklackade skor.

Inte märkesväskor i stora lass.

Jag bakar inte i tid och otid.

Ej heller lagar jag speciellt bra mat.

Jag samlar rent allmänt inte särskilt många vuxenpoäng.

....och jag vägrar inse att jag förmodligen är för gammal för mina Nikeskor med väldigt grön sula.

Inte mycket att tillägga.

Mer än möjligtvis....Sov gott! :-)

Mina fräknar ni vet......

Med solen tenderar de att öka i antal.

De stör mig inte nämnvärt.

Inte alls faktiskt.

Jag stryker ordet nämnvärt ovan.

Däremot så skulle jag kunna tänka mig att vara utan dessa jäkla pigmentfläckar som envisas med att sitta kvar efter fyra graviditeter.

De tyckte på något förunderligt sätt att vi skulle fortsätta vara kompisar.

*fnyser*

Då är jag mycket hellre kompis med mina "graviditetsmatsfavoriter".

Skriv upp det nykomponerade ordet ovan, det kommer att användas i alla sammanhang.

TV, radio, teater.

You name it!! ;-)

Favoritmaten under de gravida perioderna i mitt liv var osedvanligt nyttiga.

Gröna äpplen och salladskål tex.

Kalla dammsugarluften var ingen mat och räknas därför inte hit.

Det sorteras in under kategorin "spooky".

Inser att detta blev ett "fantastiskt" blogginlägg.

Har man inte läst detta viktiga inlägg kommer jorden att sluta snurra.

Det är jag helt säker på. :-)

Tar av mig kassen då det är så svårt att laga mat med den på huvudet.

*bygger en egen dumstrut av Lidls papperskassar istället*

Färgglatt skall det vara!! :-)

Mitt hårda hjärta.

Mitt elaka sinne.

Vi (hjärtat, sinnet, sonen och jag) delade väntrum med diverse människor på sjukhuset.

Jag satt och spanade runt lite.

Intressant att betrakta allehanda ting.

En kvinna.

Sittandes i en rullstol.

Fömodligen en fotled som var skadad.

Hennes vader fick mina att framstå som Twiggys.

Detta registrerades tacksamt, inte så charmigt men det är något tillfredsställande med att inte vara värst.

Platt näsa hade hon.

Min är uppåt och liten.

Där var vi på något sätt jämlika....fast i olika faser.

Hur som helst så tog jag mig friheten att fortsätta iaktta denna kvinna.

Hon var inte världens vackraste barn.

Jag skäms för att ens skriva detta.

Skönheten ligger som bekant i betraktarens öga.

Hon hade om möjligt blekare ben än undertecknad.

De hade massor av svarta hår på sig.

Hon var där med sin mor och far.

Jag tänkte för mig själv...

Så kan det vara, har man ingen annan så får man ta med sig sina föräldrar, oavsett ålder.

(Kvinnan var runt 40-45 år.)

Det kan inte vara lätt fortsatte jag tänka för mig själv.

Jag förutsatte därmed att denna kvinna var ensam.

Enbart grundat på hennes utseende och att hennes föräldrar var på plats.

Efter några minuter ringer hon ett samtal.

Mycket trevligt meddelar hon sina två barn att hon sitter med mormor och morfar på sjukhuset och att de måste påbörja middagen själv då pappan inte kommer hem förrän senare.

Då jag antar att hon inte har någon anledning att fejka detta samtal ty hon känner ju inte till mina tankar så kan jag då konstatera att jag hade fel.

Fetfel.

Hon hade bevisligen både man och barn.

Dessutom två välartade barn då de var kapabla att påbörja middagen själv och invänta fadern.

Hon lät som en lycklig och omtänksam mor.

Vilket enbart visar på mitt ytliga sätt att betrakta saker och ting.

Jag skäms.

Det tänker jag fortsätta att göra.

Att döma en människa enbart efter hennes utseende.

Det är verkligen dumt.

Inte visar det på något hjärta av guld heller.

Nej, jag tar på mig dumstruten och fortsätter rodna.

Jag ger mig fasen på att hon var lyckligare än en Acka också.

Det kan jag gott ha!!