Är numera nyduschad och fräsch som en nyponros. ;-)

Detta inlägg skrives enbart för att undvika disken som ligger och skriker på mig i köksregionerna.

Nu åker jag och den hastigt tillfrisknade blivande fyraåringen till stallet.

Chezz och Peppe kommer att bli såååååå nöjda. Nyspånat i boxarna.

Hö och vatten på menyn.

Kan det bli bättre i en hästvärld?

Förmodligen...det finns ju kraftfoder också.

Men sssssssccccccccchhhh....säg inget till dem.

För övrigt så har jag satt igång mitt akvarium idag. *stolt som en tupp*

Alla gratulationer emottages tacksamt. ;-)

Alltså.

När jag tittar nedåt.

På kroppen.

När jag tar på mig kläder.

På kroppen.

När jag råkar hamna framför spegeln och tittar.

På kroppen.

Då syns det tydligt.

Avsaknaden av en riktig midja.

Min kropp har liksom missuppfattat grundformen på hur en människa skall se ut.

Jag är spolformad.

Eller kanske jämntjock??

Hur som helst så tröstar jag mig med bilder som den ovan.

Vem f-n vill se ut så?? Helt frivilligt!

Inte jag!!

*sträcker på mig i hängmattan*

Ser ut över det vackra havet och funderar på en simtur.

Suckar lätt och fingrar lite förstrött på min färgglada drink (naturligtvis alkoholfri) istället.

Men så helt plötsligt känner jag den.

Stanken.

Den förbannade stanken!!!

Varifrån kommer den??

I min iver att ta reda på saken tippar jag nästan ur hängmattan.

Jag hade isf ramlat rätt på en durian (även känd från "På spåret")....en avskyvärd stinkfrukt.

Dock med ljuvligt innehåll sägs det...

Ser mig omkring i jakt på vem som kan ha lagt dit denna stinkbomb.

Inte en skymt av någon eller något. :-(

Men så plötsligt förvandlas denna durian framför mina ögon....den byter skepnad.

Den blir till en liten människa, låt oss säga en blivande fyraåring.

Ser mig yrvaket omkring och ser min egen klockradio som visar på 02.45

*känner fortfarande stanken*

Tänder lampan och hittar en Felicia som har kräkts.

Hon har tydliga bevis över hela tröjan samt i hela långa lockiga håret.

Så vid tretiden inatt stod jag och duschade och tvättade håret på en liten smal huttrande tjej.

Fjärran från den där ön med hängmattor och paraplydrinkar...

Bara så ni vet är jag inte längre i Västernorrland.

Jag är inte längre moder till magsjuka barn.

Nej inte då.

I tanken är jag någon heeeeeeeeeeeeeelt annanstans.

Jag har dessutom nått min idealvikt som genom ett trollslag.

Kroppen är läckert brunbränd.

Håret långt och liksom böljande.

Tänderna gnistrar, jag ler naturligtvis hela tiden.

Min engelska är oklanderlig och jag talar ytterligare 14 språk.

Jag har dessutom ramat in den där stora trisslotten som gav mig 50 000 kr per månad i 25 år. ;-)

Nu blev det ju mer internationellska ändå.

*syftar på rubriken och suckar tungt*

Just när man trodde att familjens två (f.d) sjuklingar varit sjuka pga av matförgiftning eller liknande så uppenbarade sig sjukling nummer tre.

Sonen.

Som käckt kräktes ner hela köksgolvet och glatt konstaterade att sista kvällsmackan är det ingen idé att han äter upp. 

Så då är det en vanlig hederlig magsjuka ändå. :-(

Vilket torde innebära ytterligare två sjuka barn.

Livet är en fest....eller något.  ;-)

Jag ville att ni som läsare skulle få bestämma.

Marsvin eller akvarium.

Tomten Michael bestämde...akvarium.

Helt ok för mig som gjorde rent åt marsvinen.

*himlar med ögonen*

Jag är med andra ord inte det minsta lydig.

*ställer mig i skamvrån*

Idag...den 13/1 har jag slängt all den mandel som jag sparade den 13/12.

Mandel, denna Guds gåva till en Acka.

Upprinnelsen till denna allt annat än käcka historia är som följer.

Lucia år 2008.

Mysigt!!

Sambon fixar glögg till kvällningen.

Med russin och mandel.

Eller förlåt mig.

Så här blev fördelningen.

Otroliga mängder russin, en hel påse mandel, allt elegant toppat med lite glögg.

Min hjärna sade; SPARA ALL MANDEL!! ÄT UPP DEN SENARE!!

Kroppen lyder order galant så sparat blev det.

Idag, en månad senare så slängde jag alla stackars oätna mandlar.

Må Gud förlåta mig ty jag åt inte en enda av dem.