Nu när jag har frågat om Ni har saknat mig och fått ett jakande svar så känner jag mig helt tillfreds.

(Ni andra som skrek "NEEEEEEEEEEEEEJ" rakt ut....men valde att inte skriva det i en kommentar, jag tackar särskilt för Er tystnad.)

Nu skall jag äta glass.

JA, jag VET att klockan snart är 22.30

Små Annikor struntar i sådant.

Små Annikor tänker "En glass är ingen glass".

Små Annikor är, kanske just på grund av detta, liiiite rundare än de borde vara.

Små Annikor bryr sig inte om detta ikväll.

Det är lördag.

Men EN glass är ändå bara EN glass.

DE som säger att storleken inte har någon betydelse, de ljuger ;-)

Har ni saknat mig lika mycket som jag har saknat Er???

Snälla, snälla, snälla.......säg ja. :-)

Några visdomsord från en som vanligtvis "guppar på ytan".

Var rädda om era vänner, de som verkligen bryr sig.

De som ringer ibland bara för att fråga hur du mår, de som kommer förbi och tar en kopp kaffe och pratar om allt.

De som tycker om dig för den du är....inte för vad du presterar eller hur du ser ut.

De som t.o.m älskar dig för den du är.

Liten eller stor.

Tjock eller smal.

Blek eller färgad.

Gammal eller ung.

Så var rädd om era vänner, man vet aldrig när man behöver dem!!! :-)

I väntan på att en viss Siw skall dyka upp....i gott sällskap med sin Bruttan så har jag suttit som sällskapsdam till min yngsta avkomma.

Bollen, hon kallas så, vaknar sent och äter följdaktligen frukost senare än oss andra.

Jag vände min blick och tittade ut mot de snöiga ängarna i jakt på de fyra rrråååhyyyyrren som brukar synas till med jämna mellanrum.

(rrrråååhyyyyrr=rådjur på näst yngsta avkommans språk)

En bit upp så ser jag en av dem som ligger och vilar under en gigantisk gran.

Vackert, vackert!!

Med kärlek i blick och ro i sinnet tittar jag med jämna mellanrum upp på rååhyyrret.

Naturens under.

Efter att ha tittat med jämna mellanrum i femtiofem minuter så inser jag att undertecknad förmodligen har tittat på en sten i lagom rådjurskroppstorlek med en framtinad grästuva som assisterande rådjurshuvud.

Endera det eller så har råååhyyyrrret dött och stelnat till under natten.

Nej, nu vänder jag blicken mot ytterdörren och väntar på Siw och Bruttan (se nedan) istället.

Hmmmmmmmm.

I vanlig ordning så känns det lite svårt att komma igång.

Grus i maskineriet.

Grus i ögonen.

Grus i sängen också. (Förb..... hund) ;-)

Men botemedlet är uppfunnet!!

Det vet vi av erfarenhet.

Fem bokstäver.

Börjar på "k" och slutar på "e".

Så här sitter jag och slirar på tangenterna i väntan på att "DET" skall hända.

Kaffets otroliga boostereffekt.

Nu...nu händer det...nu kommer effekten.....kanske.

Nu?? NU?

NU!!!!!

*wwwwwrrrroooooommmmmm*

Ett stort leende på mina läppar.

En glad blick.

Ett behändigt humör.

Mmmmmmmmmmmmmmmm.

MMMmmmmmmmmmmmmm.

MMMMMMMMMMMMMMMM.

Nu har jag ätit ett stycke pizza. (Inte hela...)

Druckit en trocadero på burk.

Ätit glass med smaken krokan. (Me like!)

Snuskigt gott!

Jag känner mig tillfreds när jag har fyllt på fettdepåerna.

Såg faktiskt att jag hade gått ner 4 kg....utan att ha märkt det.

Vilket säger mig att det finns föööör mycket att ta av.

Så nu ligger det vitkål och morötter i kylskåpet.

Till marsvinen. ;-)

Jag säger bara...MIN SON.

Kan det finnas någon bättre? ;-)

Knappast....han är ju sin fantastiska mors förstfödde.

Den ende sonen.

Guds gåva.....

(Nu tar jag i lite föööör mycket va?)

Men alla mina barn är Guds gåvor*, var och en på sitt vis.

Detta säger jag utan tt vara full elelr påverkad av någon drogrelaterad substans.

Nu när jag tittar upp på just den meningen så ser det ut som om jag är just ...full.

Ser att det saknas både bokstäver och att de som finns är huller om buller.

Jag KAN skriva "att" och "eller". Titta vad bra det blev! ;-)

Hur som helst så har jag varit på utvecklingssamtal och jag är såååå stolt.

Äckligt stolt.

...och jag tänker minsann fortsätta att vara det.

* ...inte när de ritar på väggar, bråkar eller har matat grodan med lego.

Jag har som sagt inga stora förhoppningar att förändra världen med min blogg.

Inte ens världsmetropolen Timrå där jag bor.

Jag citerar mig själv från min presentation;

"Nej jag kommer snarare att guppa däruppe på ytan som en glad badanka."

Badankan Acka det är jag det.

Glad och med glimten i ögat. ;-)

Men efter denna chockartade upplevelse i "badanksfotovärlden" vete tusan om jag återhämtar mig.

KAN man vara glad efter denna blå badanka??

Eller är man det just därför?? ;-)